PANIKÅNGEST
Att ha den där klumpen i halsen och magen. Att få känslan utav att luften börjar försvinna och du måste börja kämpa för att hålla andningen i en normal takt. När de inte längre funkar och du börjar andas snabbare och tyngre. De känns som att nån håller stryptag på dig och de känns som att du kvävs. När de tillslut börjar svartna för ögonen och du börjar sakta men säkert tappa känseln i olika delar av kroppen. När tårarna börjar forsa nerför dina kinder, nerför din hals och de känns som att du drunknar. Du gör allt för att hålla dig lugn och ha kontroll över situationen. När de känns som du ska dö. När de känns som om någon trycker hårt över hela ditt bröst. Som om någon pressar, drar och trycker ner dig i madrassen som du ligger på. Du försöker få in minsta lilla luft i lungorna men de går inte, de känns som du kvävs. När du tillslut är helt utanför dig själv och är okontaktbar de är då de bara har börjat. Du hör röster men du förstår inte vad som sägs. Du ser saker men förstår inte vad dom föreställer. Du har ingen känsel överhuvudtaget i kroppen. Din kropp lever sitt eget liv och du står och tittar på. Du tror att du ska dö, du tror att detta är slutet. Du är i princip medvetslös och de är endast en kropp som ligger i sängen, ingen levande människa.
Efter ett x antal minuter avtar detta, i små långsamma etapper. Du börjar känna känslan av att luften går ner någorlunda bra i dina lungor. Synen och hörseln börjar sakta men säkert komma tillbaka och du ser vad som finns runt omkring dig och i din närhet. Dina domningar i kroppen börjar sakta lösas upp och de sticks i hela din kropp. Andningen och hjärtslagen börjar komma in i sin vanliga takt igen. Du ligger helt utmattat där. De känns som du nyss har varit på väg att drunkna. Du är så slut att du inte ens orkar sätta dig upp. Du orkar knappt inte hålla ögonen öppna. Armarna, benen och övriga ställen på kroppen är helt svaga. Du ligger såhär i en lång, lång tid. Du är rädd, så jävla in åt helvete rädd. När saker och ting börjar gå tillbaka till de normala minns du knappt vad som hänt. Du är medveten om situationen men kan inte sätta ord på känslorna. De är omöjligt att försöka förklara för nån vad som nyss har hänt. Du är livrädd. Man tror att man är död.
Detta händer mig ca 5/7 dagar i veckan. Ibland mindre, ibland mer. Ibland ett flertal gånger om dagen, vissa dagar inget alls. De är ingenting jag hittar på, detta är ett rent jävla helvete. Att man helt plötsligt tappar kontrollen över sig själv som sin kropp är jätteläskigt. Helt utan förvarning, helt utan kontroll.
För er som upplevt detta, JAG VET PRECIS HUR DE KÄNNS. Ni är inte ensamma. Det här kontrollerar mig som person och min vardag enormt mycket. Mer än ni kan föreställa er.
- L
